J.R.R. Tolkien

Byst av J.R.R. Tolkien

Byst av J.R.R. Tolkien på Exeter College i Oxford. Bysten är skulpterad av Tolkiens svärdotter Faith. Foto: Julian Nitzsche

John Ronald Reuel Tolkien var professor i engelska och bidrog mycket till språkforskningen under sin tid i Oxford. För eftervärlden är han dock mest känd för sina böcker The Hobbit, The Lord of the Rings och The Silmarillion. När han i början av 1900-talet skapade en egen värld med mytologi, historia och legender, anade han knappast att han skulle bli upphovet till en ny bokgenre: fantasy.

Tolkien föddes den 3 januari 1892 i Bloemfontein i Sydafrika, men familjen flyttade till England under Tolkiens fjärde levnadsår. Han blev tidigt föräldralös, men modern hann ge honom en grundläggande utbildning och väckte hans språkintresse. Efter en tid på Oxfords universitet, dit han kom 1908 för en akademisk karriär, behärskade han latin, grekiska, fornengelska och gotiska.

Tolkiens passionerade intresse för språk inspirerade honom att hitta på egna språk, konstruerat enligt lingvistiska principer, som kunde passa hans smak perfekt. Ett av dessa språk inspirerades av walesiska, och ett annat huvudsakligen av finska. De kom med tiden att få namnen sindarin och quenya, men i början använde Tolkien dem mest för att skriva poesi.

Under sina fornengelska studier läste Tolkien dikter av poeten Cynewulf som blivit kända under namnet Crist. Dessa två rader fångade hans intresse:

Éalá Éarendel engla beorhtost
ofer middangeard monnum sended

”Hell Éarendel klarast av änglar / över Midgård sänd åt människorna.” Éarendel har identifierats med planeten Venus, även om namnet, som betyder ”ljusstråle”, också fått stå för Johannes Döparen. Raderna gjorde ett så djupt intryck på Tolkien att han en tid senare skrev en dikt kallad ”The Voyage of Éarendel the Evening Star”, som handlar om Éarendels sjöresor innan han blev en stjärna. Det var den 24 september 1914, och det första tecknet på en ny mytologi hade blivit till.

Första världskriget kom att prägla Tolkien djupt. Efter några drabbningar i Frankrike drabbades han av skyttegravsfeber och skickades tillbaka till England för konvalescens. Tolkiens vänkrets hade inte samma tur: i slaget vid Somme förlorade Tolkien alla utom en av sina närmaste vänner, en liten grupp Oxfordstudenter som delade intresset för skrivande och engelsk poesi. Tolkien ville föra vidare vännernas arv, och det kan ha bidragit till att han under sin långa sjukhusvistelse började hitta på berättelser. I dessa berättelser möter vi de första versionerna av legenderna om Gondolins fall, Beren och Lúthien och Túrin Turambar. Nu uppstod också berättelsen om världens skapelse, de gudomliga Valar som vakar över världen, och de odödliga alverna som talar sindarin och quenya. Tolkiens fru Edith skrev ner berättelserna i ett häfte med titeln ”The Book of Lost Tales” – de förlorade sagornas bok.

När kriget var slut jobbade Tolkien på Oxford English Dictionary i två år och blev sedan lärare och professor på Leeds universitet. Men på fritiden ägnade han sig åt att skriva berättelser som passade in i hans ”legendarium”. Han vidareutvecklade dem, finputsade dem, skrev nya verk och nya versioner, och till slut formades Quenta Silmarillion, quenya för ”berättelsen om silmarillerna”. Silmarillion handlar om hur Morgoth stjäl de tre ädelstenar som kallas silmarillerna, och kriget som stölden leder till mellan Morgoth, alver och människor. Inom denna ram vävs in en lång rad spännande, dramatiska och ofta sorgliga historier. Mot slutet av berättelsen seglar halvalven Earendil som aftonstjärnan över Midgård med en av silmarillerna på sin panna.

Under de följande decennierna gjorde Tolkien en lysande akademisk karriär i Leeds och Oxford, där han sedermera blev professor i engelska. Han hade stor betydelse för forskningen om fornegelska och var en omtyckt föreläsare. Hans skönlitterära texter trycktes dock inte, och de var föga kända utanför klubben The Inklings som uppstått kring hans vän C.S. Lewis.

En dag i början av 30-talet satt Tolkien och rättade prov. Ett av pappren framför honom var tomt, och där klottrade han plötsligt ner: ”I en håla i jorden bodde en hobbit.” Han hade ingen aning om varför han skrivit det, men han beslöt sig för att ta reda på vad en hobbit var. Så hittade han på en historia om den lille hobbiten Bilbo, som till sin egen förvåning ger sig ut med tretton dvärgar och en trollkarl för att återta en guldskatt från en drake.

The Hobbit publicerades 1937, och succén var ett faktum. Folk började skrika efter en uppföljare, och Tolkiens förläggare bad honom göra ett försök. Först tyckte Tolkien att det inte fanns mer att säga om Bilbos värld. Efterhand insåg han dock att en sak i boken aldrig förklarats. I Dimmiga bergens grottor hade Bilbo hittat en magisk ring som kunde göra honom osynlig. Var ringen ursprungligen kommit ifrån var dock ett mysterium.

Nu började historien utvecklas. Ringen tillhörde i själva verket Morgoths tjänare Sauron och hade stor makt. Bilbos yngre släkting Frodo måste förstöra den genom att kasta den i vulkanen Domedagsberget – mitt i fiendeland. Jämfört med The Hobbit, som varit en barnbok, blev denna historia mörkare och mörkare, och stilen började närma sig den i Silmarillion. Denna bok utspelade sig också uttalat i Silmarillions värld, flera tusen år senare.

Efter elva år av möda, blandat med akademiska plikter och familjeangelägenheter, var The Lord of the Rings klar. De över tusen sidorna fick delas in i tre volymer, varav de två första gavs ut 1954 och den tredje efterföljande år. Sjutton år efter The Hobbit fick Tolkien en ny succé som bara växte sig större och större.

Tolkien hade egentligen velat publicera Silmarillion samtidigt, men hans perfektionism tillät honom inte att lämna den ifrån sig. Det fanns många motsägelser i de många historierna, och en del hade han inte ägnat sig åt sedan 30-talet. Tolkien fortsatte att arbeta med sitt legendarium hela livet, parallellt med sina akademiska plikter. På senare år fick han hjälp av sin yngste son Christopher med redigeringsarbetet.

Den 2 september 1973 dog J.R.R. Tolkien vid en ålder av 81 år, och sörjdes av miljontals fans världen över. Fyra år senare gav Christopher Tolkien ut The Silmarillion som han redigerat klart efter bästa förmåga. Sedan dess har han fortsatt att ge ut böcker med kvarlämnat material från sin far, bland annat The Children of Húrin 2007.

J.R.R. Tolkien har idag oräkneliga fans världen över. Hans mångfacetterade författarskap har lagt grunden för en bokgenre och inspirerat författare, musiker och konstnärer. The Lord of the Rings har vid flera tillfällen röstats fram som 1900-talets viktigaste bok och legat till grund för en Oscar-belönad filmsvit. Tolkiens författarskap får ständigt nya läsare, och lockar nya medlemmar till föreningar som Forodrim. För dem som värnar saga och myt blir Tolkien aldrig omodern.